Hmm
Det blev riktigt illa igår. Jag råkade se att J hade skrivit till sin bästa vän att vi hade bråkat, och att jag ville flytta och att det vill han också men inte sade det rakt ut. ?? Till mig hade han sagt att han tror på att man kan arbeta med det om man har problem. Hur ska jag då veta att han egentligen vill att jag ska flytta? Så jag kände bara att vi måste prata, och messade honom att det kanske är bäst om han kommer hem så vi får prata om det. Vad gör han då? Jo ignorerar mig, när jag ringer och messar. Lägger på när jag ringer. Får ett mess "mellan 4 ögon" sen stänger han av mobilen. Jag frågade om han kommer hem snart, men inte ens det kunde han svara på. Får äntligen tag på honom, och jag frågade om han var på väg. Nej, svarade han. Jag ska köra snart. Men först skulle han till sina föräldrar. Jag kunde inte förstå varför han ska prata med alla andra först innan han pratar med mig. Varför kommer jag sist på listan? Han menar på att han måste få andras perspektiv först på saken. Men bör han inte få min sida av saken först? Vettigare är att prata med mig, SEN prata med andra, för då har man rett ut missförstånd och sånt. Till exempel var han förbannad på mig för att han trott att jag snokat, vilket jag inte gjorde men först inte fick en chans att förklara eftersom han ignorerade mig. Jag blev iaf förbannad, för han kunde inte förstå mig och sättet han sa att han ville prata med mig mellan fyra ögon var så att jag trodde att han skulle göra slut med mig. Jag kan ju inte veta eftersom han inte pratar med mig, och nu går han och drar ut på det dessutom. Så tillslut så skrek jag till honom att jag ringer syrran så får hon komma och hämta mig. Kände bara att varför ska det alltid gå till på hans villkor? HAN behöver tänka och prata med andra, men jag då? Kan han inte åtminstone möta mig på halva vägen? Varför ska jag sitta och vänta på att han ska bestämma sig, och dra ut på vad som kanske är slutet. Så jag packade mina väskor och så åkte jag till syrran. Fick pratat en del med henne. Sen pratade jag med J, fast han inte ville ta det på telefon. Men jag försökte få honom att förstå mig. Han förstår fortfarande inte att jag inte lugnar ner mig när han ignorerar mig, utan det blir precis tvärtom. Och att det är taskigt att låta mig gå och vänta, det är så mycket som står på spel Jag har gett upp allt jag har, och så ska han får lov att göra precis hur han vill. Men det är jag som måste flytta på mig om det tar slut, jag har precis flyttat allting och blir den som får flytta igen. Förtjänar inte jag mer då än att bli ignorerad?
Han sa till mig att han ville prata med andra först så att han inte gjorde något förhastat, ngt som han skulle ångra sen. Okej, det kan jag förstå. Men prata då med mig och säg det. Säg att jag är alldeles för upprörd just nu, jag måste prata med mina föräldrar så kommer jag hem efter det. Låt inte mig lida i onödan. Det är det som är hans problem ju, att han kan inte se det ur mitt perspektiv. Han kom iaf och hämtade mig, vi tog en lång biltur. Jag fick sagt hur jag vill lösa det, men jag kom på sen att jag faktiskt inte fick höra honom. Så jag ska fråga ikväll. Jag vill iaf inte flytta, jag vill inte göra slut, jag vill försöka. Göra mitt bästa att ändra på det som gjorde att vi bråkade från första början, men också att han måste börja lyssna på mig. Jag hoppas att han har hört mig. För annars kommer det sluta med ett storbråk igen, någongång. Så nu är jag hemma hos oss igen. Vi får ta det lugnt. Har ju gått väldigt snabbt, det är nog delvis därför som det blir så här. Syrran föreslog att jag kunde ju stanna hos henne lite då och då så att han och jag får minipauser från varandra. Det tror jag kan vara bra. Att han kan få komma hem från jobb och vara ensam, göra precis hur han vill, var han vill, naken om han vill. Jag är ju ensam iaf när han är och jobbar, men jag är ju i stort sett alltid hemma när han är hemma. Man får anpassa sig när man är i ett förhållande och bor ihop. Jag fattar det, men gör han?
